Patches the coolest horse.
Såndär ska jag ha!
<3
You've sure been messing with my mind.
Idag saknar jag Erik. Jättemycket. Just nu finns bara mina tankar på honom. Och vi har inte pratat i telefon på flera dagar. Och jag saknar honom. Jättemycket.
<3
Come to me now.
Okej. Jag visste att sommaren skulle bli tuff. Men nu är det såhr: Jag gör INGENTING. Inget alls. Jag sitter i mitt rum vid min dator varje dag. Jag behöver röra på mig, men häromdagen drog jag på mig en ontihalsensjuka, så nu vågar jag inte röra mig. Jag läser Josefins blogg om att hon ska promenera med stavar och sitta i solen och lyssna på P1.
Förra sommaren var jag så. Jag hittade på små harmlösa saker att spendera mina dagar med och i år vill jag mest bara bli av med sommaren. Jag ORKAR inte. Förra sommaren jobbade jag på brännan och i år sitter jag inne.
Jag tror att detta beror på några olika saker.
1, Erik är långt borta och den här perioden är det längsta vi varit ifrån varandra.
2, Mina ögon kliar och rinner och kliar och rinner.
3, Min hals gör ont.
4, Jag är lat.
Sådär. Nu vet jag. Kanske kan jag ta tag i mitt liv nu? Eller måste jag? Näej! Jag måste inte om jag inte vill! Gött.
<3
Screaming out your name.
Så jag bestämde mig helt enkelt för att den nya designen inte höll måttet. Det var nog lite för lite förändring. Jag ska hitta på nåt bra, just you wait..
Annars bor jag mest i min banankostym, saknar Erik och umgås med familjen. Ni vet.
<3
ny design.
Sleeping with socks on my hands.
Jag tror jag är lite självdestruktiv. Det är synd egentligen. Jag analyserar och förstör fina saker. Som typ vänner. Jag tror att de inte vill ha mig för att jag inte är bra nog. Och så kan det vara, men då måste jag väl bli bättre då. Det är alltid upp till mig att ändra. Jag skulle kunna skriva ett blogginlägg om hur otroligt tråkigt och ledsamt jag tycker det är att ALDRIG få frågan om att t ex köra på konserter. Men det skulle inte hjälpa. För de som vill hålla mig ute kommer fortsätta med det, och de som vill ha med mig att göra, kommer ha med mig att göra.
Så skit samma. Jag bryr mig inte. Från och med nästa termin tar jag hand om mina studier och mitt hem och om de som vill ha mig i sitt liv. Jag vill fortfarande vara med på konserter, men jag tänker skita i det fakum att det tog två år för mig att sluta bry mig.
Det tog två hela år för mig att förstå att det spelar ingen roll. Jag är en värd person. Jag har kvalitéer som gör mig värd som person. Det kanske inte har med musik att göra men jag är duktig. Och jag är klar med mina första två år på högskolan och jag har läst 30 Hp mer än jag behövt, redan.
Det känns skönt att tänka såhär. Sak samma om jag aldrig fått haka på roliga projekt. Jag ska få haka på ett roligt till hösten och jag är mer än tacksam för det. Så vet ni? Jag bryr mig inte.
<3
Så skit samma. Jag bryr mig inte. Från och med nästa termin tar jag hand om mina studier och mitt hem och om de som vill ha mig i sitt liv. Jag vill fortfarande vara med på konserter, men jag tänker skita i det fakum att det tog två år för mig att sluta bry mig.
Det tog två hela år för mig att förstå att det spelar ingen roll. Jag är en värd person. Jag har kvalitéer som gör mig värd som person. Det kanske inte har med musik att göra men jag är duktig. Och jag är klar med mina första två år på högskolan och jag har läst 30 Hp mer än jag behövt, redan.
Det känns skönt att tänka såhär. Sak samma om jag aldrig fått haka på roliga projekt. Jag ska få haka på ett roligt till hösten och jag är mer än tacksam för det. Så vet ni? Jag bryr mig inte.
<3
Baby, jag tror jag är kär!
Hej! Jag har köpt en solgul overall! Jag ser ut som en banan i pyjamas. Jag är HELnöjd! Toppen under är (likt banandräkten) köpt på Gina Tricot och kommer bli skitsnygg med mina höga shorts!
<3
<3
Nobody knows.
Om jag dog inatt, skulle dina sista ord till mig vara: "Jag älskar dig".
På gott och ont har jag börjat beta mig igenom Grey's Anatomy. Avsnitt 6 i säsong 2 är det mest känsloladdade jag sett i denna serien. Jag grät, stängde av för att facebooka lite (ni vet, för pausen), och sen grät jag tills jag var tvungen att ringa Erik och förklara för honom att han inte får dö. Inte under några omständigheter.
Hur kan man välja sina sista ord till någon? Hur kan man acceptera döden? Hur skulle jag reagera om någon som står mig nära bara inte fanns?
Det här är frågor som är utom mitt perspektiv. Jag kan inte för min värld se att livet skulle kunna gå vidare utan Erik. Jag vet inte om det är hemskt att tänka på såna här saker eller om det kanske är lite hemsktfint. För så mycket älskar jag honom, att jag för min värld inte kan se ett liv utan honom.
Kärleken är blind. Eller så gör den mig blind. Och jag vill det.
<3
På gott och ont har jag börjat beta mig igenom Grey's Anatomy. Avsnitt 6 i säsong 2 är det mest känsloladdade jag sett i denna serien. Jag grät, stängde av för att facebooka lite (ni vet, för pausen), och sen grät jag tills jag var tvungen att ringa Erik och förklara för honom att han inte får dö. Inte under några omständigheter.
Hur kan man välja sina sista ord till någon? Hur kan man acceptera döden? Hur skulle jag reagera om någon som står mig nära bara inte fanns?
Det här är frågor som är utom mitt perspektiv. Jag kan inte för min värld se att livet skulle kunna gå vidare utan Erik. Jag vet inte om det är hemskt att tänka på såna här saker eller om det kanske är lite hemsktfint. För så mycket älskar jag honom, att jag för min värld inte kan se ett liv utan honom.
Kärleken är blind. Eller så gör den mig blind. Och jag vill det.
<3