Fantastiska fina lilla Pixel!

Oj, tänker ni nu, har hon så mycket plugg att hon hinner blogga TVÅ gånger på en dag!? Jajemän!

Fast anledningen att jag tittar in nu är för att jag vill berätta om min fantastiska lilla hund! Vi har verkligen kommit varandra nära nu de senaste veckorna och vår kontakt har blivit så mycket bättre och igår och idag har hon gjort saker för mig som jag tvekade på att jag skulle klara av!

Igår skulle Hosse skrittas ut i skogen eftersom han tävlade i söndags och har gått rätt hårt dagarna innan. Så jag bestämde att nu är det dags, man vet aldrig när man hittar en så snäll häst igen. Pixie fick följa med lös och jag hade en stor påse leversnittar i fickan att belöna med. Det var inga som helst problem! Hon var SUPERSUPERduktig! Lyssnade jättebra och gick inte ens fram till Misha när vi mötte dom!

Idag gick jag på en kort rasttur och så sken solen så fint så då passade jag på att träna en stund på gräsmattan med lite störmoment runt omkring. Och hon hade full koncentration! Vi övade på saker hon redan kan, men i ny miljö och det var så himla roligt!!!

Jag <3 vår hund!

Seventyfour, seventyfive.

Jag packar för livet, natt och dag. Jag packar för livet, sån är jag!

Jag har fått ner det allra mesta i lådor, men nästan hela köket är kvar. Och jag hoppas innerligen att allt får plats. Men jag är väl ändå en packexpert efter Solvik, så det ska nog gå bra.

Nu får ni alla be för att vi får en bra lägenhet fort också! Några på G, men inget definitivt, så håll alla tummar för oss!

Ja, inte ett värst långt blogginlägg, men nu vet ni hur det ligger till!

/Maria

Fortsätter med mitt farväl till Piteå.

Hejdå tomma löften och förminskat självförtroende! Hejdå tråkiga människor och oberikande samtal!
<3

Början av ett farväl.

Jag är inte oförmögen att känna. Även om jag med ett leende på läpparna säger att det ska bli tråkigt att lämna Piteå. Jag känner att det här är rätt beslut. Jag känner att det är ingenting med staden Piteå jag kommer att sakna. Jag kommer inte sakna de kassa bussförbindelserna eller de dåliga öppettiderna på stan helgtid. Jag kommer inte sakna skolans prestationångest. Jag kommer inte sakna att fråga och be om att få vara med, men aldrig få det. Jag kommer inte sakna Kappa. Jag kommer inte sakna studentområdet. Jag kommer inte sakna all depression som ingen tar tag i. Jag kommer inte sakna att behandlas som luft.
Jag kommer däremot att sakna en del vänner. Jag kommer att sakna Hosse och Maria. Jag kommer att sakna stallfolket. Jag kommer att sakna min röda byrå. Jag kommer att sakna Pite Gospel. Jag kommer att sakna Åsa och våra grupparbeten. Jag kommer att sakna charmen i att alla känner alla. Jag kommer att sakna Bytes/Säljes/Bortskänkes på ankars.
Jag kommer inte sakna tentor. Jag kommer inte sakna musiken. Jag kommer inte sakna kårkvällarna.
Jag kommer däremot sakna soliga eftermiddagar utanför 79an. Jag kommer sakna att dansstäda utan att någon bryr sig om ljudnivån.
Om du undrar om jag kommer sakna dig, så vet jag inte. Jag kommer i alla fall att få börja leva mitt liv. Äntligen. Jag gör något nu för min skull för första gången på riktigt. Jag kan och jag ska.
Fuck the rest. Så att säga.
<3

Piteå igen.

Det är en konstig känsla jag har just nu. Tårar av glädje, tårar av saknad och en helt utmattad kropp. Jag börjar med lite mat och sedan en powernap på två timmar.
Fyra veckor kvar tills jag kan få träffa honom igen. Trist att det är det enda jag längtar till, när det är det senaste jag gjort. Eller så är det bara ett bevis på att jag älskar honom.
<3