Världens vackraste. (Gammalt, opublicerat utkast från 2012)
När man vet hur det är och att man var först där.
när allt ändå faller isär och jorden försvinner.
när vänner vet och ingen annan.
när man trott att man upplevt saknad förut.
när ett par ord och en blick gör att man faller i gråt.
när det känns helt helt fel och samtidigt helt okej.
när man vet att det var det bästa av en dålig situation.
när allt man minns är det man gjorde fel.
och allt man minns är det som var bra.
när ens bästa vän slutligen lämnat jordelivet.
när ens bästa vän slutligen lämnat jordelivet.
och man vet hur, varför, när och var.
då känner man hur ont det kan göra att vara tom.
och hur tom man kan vara.
och tacksamheten över de vänner som vet.
1993-2012
Fantastica, min vackraste.
du finns alltid kvar.
Upp som en sol-ner som en pannkaka
Ja, precis. Det kändes som att jag hade flyt idag faktiskt. Fick ett till första samtal på jobb och lärde mig ett och annat om bar, dvs tryck. Visste ni t ex att lufttrycket vid vattenytan och några meter upp är ca 1000 millibar, dvs ca en bar. Bara en sån sak.
Sen nåddes jag av nyheten: snor och feber på en av ridskolehästarna. Anläggningen stängd av säkerhetsskäl och prover tagna. Jag känner mig tom. Det var ett år sen vi blev friskförklarade från kvarkan förra gången. Det är sjukt kämpigt och personalen har precis hämtat sig.
Nu tvättar vi händerna och ber vi till någon högre makt för att detta är ett förkylningsvirus. Det är allt jag vill.
<3
Känslovågor och lottovinst!
Det går fort här. Vänner hörde av sig med massor av tips och råd och jag ska på intervju på fredag. Det känns inte lika hopplöst hela tiden längre, men det känns långt ifrån bra. Igår tror jag att jag sökte minst 10 jobb som administratör hos olika företag. Vissa tjänster mer intressanta än andra.
Igår var en rätt oskön bergochdalbana där uppvaknandet på morgonen kändes som övriga dagar, kaos. Dagen på jobbet flöt på som den skulle, bokade intervju på fredag. Glad stallkväll och glad när jag kom hem och sen kaosigt på kvällen. Då är det himla skönt att få somna i Eriks famn.
Anyhow. Förutom detta jobbkaos så är övrigt stabilt just nu. I helgen rider jag min första pay and jump för terminen. Mjukstart med 90cm och 1m. Nästa helg tävlar vi samma klasser i Borås på lördagen och på söndagen ska vi starta den lokala dressyrtävlingen hemma. Fina, fantastiska häst!
I förrgår fick jag äran att överta ett par fina transportskydd som Emilie som hyrde en box i stallet innan sommaren inte kände att hon hade användning för längre. Känner mig otroligt tacksam för detta och som grädde på moset så såg jag igår att jag vunnit ett schabrak i en dela-gilla-tävling på facebook. Ni ser: det går bra nu!
Tänk att den lilla känsloöppningen i måndags gjorde att saker rullar bättre och bättre för varje dag. Det är helt otroligt vad vi kan åstadkomma tillsammans. Och det är helt otroligt vad NI bryr er om jag bara frågar om hjälp. Tror att jag behöver lära mig att svälja mina "kan själv"-tankar lite oftare och bara ta hjälp. Det får jag jobba på.
Värdefulla relationer och reflektioner.
Wow... Vilken respons!
Bara att vädra mina känslor gjorde livet lättare, precis som jag misstänkte. Det jag inte hade väntat mig var att vänner från olika platser skulle höra av sig med pepp och tips. Som jag skrev igår, så är jag oerhört lyckligt lottad med fina vänner och gårdagen bevisade detta. 295 olika personer läste gårdagens inlägg och nätkärleken flödade.
Jag kommer tillbaka till att tänka på det här med olika personligheter med olika egenskaper. Jag skrev för många år sedan ett inlägg om två typer av vänner som jag tyckte att jag hade. Ena typen var inkännande och stöttande utan att jag sa något och den andra var handlingskraftig. Jag lägger från igår till en tredje: Tacksam och kärleksfull. Alla ser inte vad som händer utan att man talar om det, men de allra flesta vill stödja när de vet, och det är en himla fin grej ändå.
En annan effekt av gårdagens inlägg var gemenskapen. Människor som jag inte tycker mig känna särskilt väl öppnade sig och berättade att de också bär på liknande tankar och går igenom liknande situationer. I slutet av gårdagen kände jag mig väldigt oensam och väldigt älskad. Och också kapabel till att förändra min situation.
Och hur mår jag idag? Lite bättre faktiskt. Jag känner fortfarande någon sort panik, och det komemr jag nog att göra tills jag hittar nytt jobb, men jag har ett så fint kontaktnät runt mig, att jag inte behöver vara orolig. Stressgropen är längre bort och jag ska fokusera på att prioritera för att klara mig från den helt.
Inga löften
Vänner, det är dags igen.
Jag har under det senaste året kikat in på den här bloggen och tänkt att jag ändå har någon sorts fallenhet för det här med att skriva. Dessutom är det väldigt skönt att ventilera saker, trots att jag inte kan kontrollera vem som läser. Det som har stoppat mig har egentligen varit att jag inte vill ha mina känslor ute i cyberspace. Jag vill inte trampa på tårna och jag vill inte oroa min mamma (som garanterat skulle läsa varje ord och känna sig maktlös). Men nu känner jag mig sugen igen.
Oftast mår jag bättre än jag skriver och det är bara ett sätt för mig att komma igenom och vidare. Mitt liv har verkligen "allt". Jag är otroligt lyckligt lottad med en fantastisk familj, de bästa vännerna, världens bästa Erik, Pixie och Darma. Ändå känner jag mig ganska ofta otillräcklig och svag.
Imorse vaknade jag och orkade inte gå ur sängen. Och visst, det är måndag och ja, jag hade önskat att helgen var längre, men imorse var det något annat. Imorse vaknade jag och kände att jag inte har någon som helst kontroll över min tillvaro. Kanske är det ytterligare en anledning till att jag för första gången på flera år känner att jag behöver blogga (kontrollera).
Jag tittade på högen av rena och smutsiga kläder, som jag inte ens sorterat och jag tittade på klockan. En timme snooz idag, kan inte vara särskilt hälsosamt. Tog upp telefonen, scrollade igenom Facebook och Instagram. Reflekterade över att jag borde hänga mindre på sociala medier, inser att det inte är bra för mig. Erik kommer ut ur duschen och jag säger att jag har tappat kontrollen. Allt är smutsigt, lägenheten är stökig, jag hinner inte umgås med min hund och jag har inget jobb om två veckor.
Och den sista meningen får det att knyta sig i magen. Jag har inget jobb om två veckor. Om två veckor är jag officiellt arbetslös. Det har aldrig hänt förut och jag har panik.
Det tog ytterligare tio minuter att ta mig ur sängen och när jag väl kom upp, kom tårarna. Jag har inte gråtit i ärendet innan, utan tänkt att jag måste bara hitta ett jobb. Fokusera, söka, återkoppla. Metodiskt leta efter sysselsättning. Och det har jag gjort. Och Erik säger att jag inte kunnat göra mer, men han har fel den här gången. Jag har inte sökt precis ALLA jobb. Jag har försökt välja de som jag tror passar mig och som jag tror att jag har en chans att få. Jag har inte gjort ALLT för att få ett jobb.
Så när jag brett en macka och klätt på mig för att ta cykeln till jobbet fick jag en kram. Och den hade behövt vara några timmar längre för att jag skulle känna mig redo för att möta den här veckan, för nu krävs det så mycket mer fokus från min sida för att få till det här. Jag ska inte hamna i stressgropen igen. Jag är ganska nära nu, men jag ska inte ner i den.
Jag ska bygga ett schema för de närmsta två veckorna och jag ska styra ett jobb. Och vad gäller bloggen, så får vi se. Idag var jag sugen, men kanske inte imorgon.
Med hopp om framtiden.
<3
En kortis!
Det regnar här i Götet idaaaaaaag! Som så många andra dagar. Men inte är jag ledsen för det. Nej, det finns andra saker att vara ledsen över. Men idag är jag inte ens det.
Jag har bakat en stor sats bullar. Både kanel och choklad. Planen är att svänga ihop hamburgerbröd strax och städa lite. Promenera hunden och göra både paj och korvstroganoff. Men vi får väl se=) Det regnar som sagt.
För övrigt var jag facebookfri i tre dagar! Jag kände att jag behövde en detox och loggade ut. Det var superskönt och idag när jag loggade in för att mejla lite så hittade jag två fina och roliga mejl i inkorgen. Ett från Emelie och ett från Renée! Så himla roligt!:D Mindre facebook för min del framöver! Jag mår bättre så.
<3
På väg mot nya erfarenheter.
Matchad från topp till tå beger jag mig nu till ett stall på Hisingen för att provrida en eventuell medryttarhäst! En valack på 15 år. Eftersom första intrycket är viktigt så har jag klämt på mig min Schockemöhle-piké, nya Horse Life-ridbyxor, en grå V-ringad från HM och matchande ridstrumpor.
Om inte det här säger: Noggrann och duktig, så vet jag inte vad som gör!
Hörs sen!
<3
Det blir verkligen aldrig som man tänkt sig!
"Pite i lördags. Räknade lite på det hela och kom fram till att med de låtar jag körade på, bortsett från gospelkörandet så sjöng jag elva låtar utspritt på fyra gig. JAG ÄLSKAR ATT STÅ PÅ SCEN OCH FÅ SJUNGA!!! Jag vill aldrig sluta. Och jag är livrädd för att jag ska vilja det en dag. Nej. Jag vill inte.
2008-04-14 @ 22:30:14"
Aaaaaajuste...
Precis som förra gången.
Dum som jag är så trodde jag att det skulle vara enklare att vara själv när jag visste att han var i Grekland med sin familj. Och när jag visste att hans plan hem redan var bokat och han inte kommer bli sen hem.
Men det är inte enklare. Det är precis lika ensamt och jobbigt som förra gången. Och jag längtar till Augusti för då är det slut på den här frånvaron. Bara så ni vet.
I övrigt lever jag!
<3
Ledig?
Det är ovant det här. Jag bor i en ny stad, med en massa nya människor. Det är sommar och regnar varannan dag. Jag har inga bruna ben och knappt nån färg i nyllet. Jag rider inte varje dag. Jag jobbar och vet att jag kommer fortsätta med det i höst.
Det är läskigt och oerhört befriande. För första gången sen jag var 7 år så betyder inte hösten en återgång till skolan. När jag tänker på det så blir jag så glad att jag vill gråta lite. Det känns som att jag har knutit upp hårt bundna band och det känns så skönt. Jag kan gå till jobbet och fokusera på det och när jag går därifrån så är jag ledig.
Då kommer vi till den största ångesten: Ledighet. Jag tror inte längre jag vet vad man gör när man är helt ledig. Jag har alltid varit i stallet så fort jag är ledig. Eller pluggat. Eller sjungit. Ni fattar grejen. Men nu är jag ledig. Ledig utan krav. Ledig utan att planera minuterna. Vad gör man? Jag kanske måste skaffa en häst snart?
Så. Nedan vill jag ha era bästa tips på vad man gör vid ledighet. Jag antar att någon är bättre än mig på det här. Jag bor i Göteborg och har hund. Vad gör man?
GO!
<3
Fan.
Det var inte vad jag önskade, tyvärr. Men jag tar det som en man och gråter mig till sömns istället för att bli sur. Det tjänar inget till att bli sur. Jag tar det som en man.
<3
Promenad runt Härlanda Tjärn.
Igår gick jag runt sjön härnere. Mest för att jag ville att Pixie skulle få sig en längre tur och röra på tassarna. Tydligen så skulle även halva Göteborg löpträna just den tiden också.
Folk sprang förbi ensamma, två och två och i hela FLOCKAR! En flock sprang nästan över min lilla hund och en annan flock hade en tränare efter sig på cykel som ropade uppmuntrande ord.
Jag reflekterade över två saker:
1, Varför går man inte på vänster sida på gångvägar också? Jag gör det i alla fall, så alla andra får väja, men det är värt det, eftersom Pixie inte blir översprungen då. Liksom, vad skiljer en gångVÄG från en bilVÄG, mer än biltätheten?
2, Det var måndag igår. Kanske startade alla dessa människor sitt nya liv just igår? Kanske inte den yngre flocken med tränaren. De hade nog bara måndagsträning. Stackarna.
<3
Planer?
Ikväll är jag helt själv. Hunden är hos sina kompisar och Erik är i Sthlm. Ikväll hoppas jag att jag somnar ordentligt, för annars lär jag vrida mig ur skinnet.
Imorrn får jag träffa Pixie i några timmar. Vi ska träffa nya vänner och proemenera med sånna som hon. Imorrn hoppas jag att hon minns mig.
Imorrn får jag också börja och sluta tidigare. Jag är så lycklig, för det betyder att jag får vara med min prinsessa tidigare på kvällen!
På måndag och tisdag är jag ledig.
<3
Saknad.
Åh, hörrni. Hur orkar man egentligen vara ifrån den man älskar så himla länge? Jag räknar dagarna och gråter om vartannat. Han är allt jag någonsin önskat och jag vill inget hellre än att bara få vara med honom. Nästan 5 månader utan en riktig vardag börjar bli lite för mycket nu.
Jag längtar till fredag.
<3
Angående att svikas.
Hörrni, jag har tänkt på en grej. Jag sviker människor och djur hela tiden. I alla fall känns det så. Och jag tror sällan det har att göra med att de jag "sviker" känner sig svikna. Utan mer om att jag har sån enorm vilja att vara alla till lags att jag liksom glömmer att inte alla blir jätteledsna av att jag "sviker" dom.
Ta det här med att flytta till exempel. När jag flyttade hemifrån svek jag båda mina föräldrar och mina syskon. Jag svek Farao och Fantastica och jag svek de som satsat på min ridning. Jag svek också mig själv eftersom jag inte längre kunde utvecklas i samma takt som tidigare, ridmässigt.
Men jag överlevde, och de andra överlevde. Och jag fann nya vänner att umgås med och senare också svika.
Jag flyttade från Skellefteå till Piteå och svek de jag lärt känna i Skeå. I Piteå började jag bygga ett liv utanför skolan där både gospelkör och stallmänniskor var involverade. De la ner kärlek och kraft på våran relation och en dag fick jag för mig att jag behövde flytta för att överleva. Vissa försökte övertala mig att stanna, vissa menade att det är ju ändå så kort kvar på utbildningen, bara gör det, och vissa förstod.
Jag svek de som ville ha mig kvar, jag hade ju faktiskt varit någon för dom. Jag svek Hosse och Maria och jag svek mig själv. Återigen. Jag hade äntligen börjat utvecklas i min takt igen och jag hade så roligt i stallet, men jag gav bara upp.
De som förstod svek jag aldrig. De visste att jag behövde göra det här för mig, och de stod brevid.
Och det viktigaste av allt nu är att jag egentligen aldrig svikit någon på riktigt. Jag har bara gått min egen väg och gjort det som varit bra för mig och andra runtom mig. Jag är trött på att känna mig som en svikare. Det var förmodligen aldrig någons mening att det skulle kännas så och jag säger ju det, det är min himla känsla i min himla kropp, med mitt himla ostabila humör.
Så nästa gång du säger att jag är en svikare, så tänk igen. Är det verkligen så? Eller vill du bara ge mig lite dåligt samvete? Om det är den sistnämnda så ber jag dig vänligen att låta bli. För dåligt samvete har jag så det räcker och blir över, tack så mycket!
Nu ska jag stoppa in hamburgerbröden i ugnen och skratta åt att Pixie kissade på en snigel när vi var ute idag. "Jag pissar på dig!" var ett uttryck som passade bra in där!
<3
