Sjukhusinlägg: Varning för blod och spya!
Jag vet att de flesta av er inte ens vet att jag varit borta några dagar. Det gör inget alls. Bli inte oroliga nu. Jag skriver mest det här för er som vet att jag var borta och vill ha historian. För let's face it, vem orkar mata ut den gång på gång till alla som undrar hur det är?:P
Det började alltså i lördags morse då jag fick feber. Inget annat än hög feber. Veronica räddade med Ipren. På natten spydde jag. Morgonen efter var samma sak feber. I med nya värkisar: Reliv. Eriks denna gången. Magen blev mer och mer orolig. Åt lunch vid 2 och middag vid 22-ish. Kl 23 kom middagen tillbaka. Två gånger. Magen började göra jätteont och jag väckte Erik. Kunde inte ligga på någon sida för att avlasta. Spydde igen. Erik ringde jouren på sjukhuset som sa åt oss att avvakta och ringa vårdcentralen om det inte blev bättre imorgon bitti.
Så jag ringde och fick en akuttid klockan 10.45. Erik skippade skolan och följde med. ALLA i väntrummet gick före mig och när en nykommen man blev uppropad reagerade en sköterska på att jag grät och frågade hur det var. Ont. En doktor frågade frågor och kände på magen. Tre stick i fingret, kissa i kopp. Snabbsänkan skyhög=infektion i kroppen. Åkte till Akuten.
Var där i drygt 6 timmar. Hann ha ont, vara jättehungrig (maten jag fått behålla var från klockan 2 dagen innan, remember..), få fyra stick i armvecken som var oanvändbara och ett som de använde och satte en plastkanyl i, ett stick till i fingret, diverse blodtryckskoller, massa nya människor. Jag minns tre namn. Jennie, som stack mig höger arm OCH gav mig mat. Rickard, som jobbade kväll på akuten. Linn, som var At-läkare och ville behålla mig för observation och fler tester. Hon som slog mig i ryggen och upptäckte att jag hade ont där minna jag inte vad hon hette. Heller inte min första doktor med de snälla ögonen. Jaja, man kan inte minnas alla.
Jag hann också vara upp på rötgen och göra en skiktröntgen av njurarna och ett ultraljud över njurar och mage. Mellan allt det här var det väntan och väntan. Och Erik var med hela tiden. Stackarn levde på en macka på hela dagen:(.
Till slut. Runt 7-snåret, hamnade jag på avdelning 3A, sal 9, med Magnhild och Märta, som båda skulle åka hem på tisdagen. Märta sa till mig att alla var så snälla och att jag inte behövde vara ängslig. Åt lite, blev lite undersökt och stucken igen, fick antibiotika och sov. Dagen efter stack de igen. 2 gånger. Nåldyna? Men uppe på avdelningen stack alla med gott resultat på första försöket. Dagen gick åt till att längta efter sällskap och stimulering av hjärnan. Erik kom vid 6 och stannade tills jag la mig vid 9.
Imorse sa de att jag fick bestämma själv om jag ville åka hem eller stanna. Helt klart åka hem. Ett stick till på morgonen. Fick veta att kissprovet från tisdagen visade inget konstigt vilket var precis som det skulle vara om det var rätt antibiotika. Snabbsänkan var fortfarande hög (Ska ligga på typ 10 och min är runt 200), med de tänkte sätta över på tabletter. Erik kom kvart i ett och plockade ut mig från avdelning 3A. Nu är jag matt och dåsig hos honom istället och han behandlar mig så väl. En ängel tror jag.
Kan ju nämna att under tiden har jag: Smsat alla i kören och ställt in Pite Gospel-övningen på torsdag, lugnat mina oroliga föräldrar, sjukanmält mig till skolan och till försäkringskassan, mejlat lärare, läst ca 100 sidor i en krim-roman, smsat oroliga kompisar, skjutit på möten m m..
Det är ju fantastiskt att Erik har internet i mobilen!
Han ha också kamera och några bilder togs under dessa tre dagar på sjukan:
På akuten. Nej, jag var inte så glad. Bilden är iscensatt.
Min droppställning och jag! Och kalendern... Jag var inte så glad där heller.
Man kan tro att jag är en fräsch tjej med fräscht hår, men ni skulle se sovtofsen!:P
Det var mer såhär jag kände mig. Med glipan vid magen och allt!
Och så två korta videos;)
Nu vet ni hur jag haft det;)
Kram
Varning: Ett helt inlägg om hästar!
Du har ju sett dom Michaela;).
Jag bara måste skriva om dagens ridpass. Så sjukt tufft har det inte varit på länge. För två veckor sen hoppade jag Adina och allt flöt helt fantastiskt. Vi gick på kortare avstånd än ponnyerna (som var övningen) och hon var lätt och reglerbar både i tempo och i sidorna. Förra veckan red jag Marconn, och det gick nästan dåligt i klass med Felix (någon som minns? Anna?:P). Jag grät i slutet, det var kolsvart ute och hela galopparbetet sprang han som en pinne runt runt. INGET gick.
Idag red jag Tigran och det var minsann en upplevelse. Det kunde ju inte bli så mycket sämre i och med förra veckan och framridningen gick riktigt bra. Han gick att reglera och jag kunde t o m sätta tillbaka galoppen. Marie tyckte också att han såg ovanligt fin ut! Sedan började vi hoppa och vad hände? ALL energi tog slut. Han kändes helt borta! Hoppade först inte upp sig alls på de låga hindrena, men det kan väl vara en sak.
Dagens övning var "knepiga linjer" och den första var en sorts S-linje. För att göra en lång historia kort så kan jag berätta att de andra hoppade linjen kanske 5 ggr sammanlagt och jag var nog uppe i det dubbla. Minst. INGET hände när jag la till skänkeln. Okej. Lite halt-skritt-halt-skritt i pauserna med kravet att han ska svara direkt då. Inget gensvar. Sporrarna verkade han inte känna. Spöt reagerade han inte på, varken på bogen eller flanken. Däremot öronen... (Ja, jag testade allt) Tyvärr är det inte så praktiskt och man får ingen effekt av att pilla med spöt på öronen.
Vi bytte i alla fall övning efter att ha ridit på lustiga avstånd så som 6 och 2,5 galoppsprång, 5,5 och 3 m fl. Den andra övningen var en linje med en oxer, en trippel och en grind. Första försöket hoppade han nära oxern och typ ett HELT galoppsprång för tidigt på trippeln. Han verkar inte hört talas om att man ska hoppa nära på längdhinder...
Aaanyways. Det hela slutade med att jag lånade Jennifers spö och hade ett på varje sida. Detta gjorde att jag kunde driva och spara knäna (vänstersida?). Det gick aldrig riktigt bra, men det gick bättre.
Det var ett helt galet pass. Allt från framridningen var som bortblåst och han var lång, flack och loj. Jag är helt slut i kroppen nu. Sova. O, ja.
<3
Jag bara måste skriva om dagens ridpass. Så sjukt tufft har det inte varit på länge. För två veckor sen hoppade jag Adina och allt flöt helt fantastiskt. Vi gick på kortare avstånd än ponnyerna (som var övningen) och hon var lätt och reglerbar både i tempo och i sidorna. Förra veckan red jag Marconn, och det gick nästan dåligt i klass med Felix (någon som minns? Anna?:P). Jag grät i slutet, det var kolsvart ute och hela galopparbetet sprang han som en pinne runt runt. INGET gick.
Idag red jag Tigran och det var minsann en upplevelse. Det kunde ju inte bli så mycket sämre i och med förra veckan och framridningen gick riktigt bra. Han gick att reglera och jag kunde t o m sätta tillbaka galoppen. Marie tyckte också att han såg ovanligt fin ut! Sedan började vi hoppa och vad hände? ALL energi tog slut. Han kändes helt borta! Hoppade först inte upp sig alls på de låga hindrena, men det kan väl vara en sak.
Dagens övning var "knepiga linjer" och den första var en sorts S-linje. För att göra en lång historia kort så kan jag berätta att de andra hoppade linjen kanske 5 ggr sammanlagt och jag var nog uppe i det dubbla. Minst. INGET hände när jag la till skänkeln. Okej. Lite halt-skritt-halt-skritt i pauserna med kravet att han ska svara direkt då. Inget gensvar. Sporrarna verkade han inte känna. Spöt reagerade han inte på, varken på bogen eller flanken. Däremot öronen... (Ja, jag testade allt) Tyvärr är det inte så praktiskt och man får ingen effekt av att pilla med spöt på öronen.
Vi bytte i alla fall övning efter att ha ridit på lustiga avstånd så som 6 och 2,5 galoppsprång, 5,5 och 3 m fl. Den andra övningen var en linje med en oxer, en trippel och en grind. Första försöket hoppade han nära oxern och typ ett HELT galoppsprång för tidigt på trippeln. Han verkar inte hört talas om att man ska hoppa nära på längdhinder...
Aaanyways. Det hela slutade med att jag lånade Jennifers spö och hade ett på varje sida. Detta gjorde att jag kunde driva och spara knäna (vänstersida?). Det gick aldrig riktigt bra, men det gick bättre.
Det var ett helt galet pass. Allt från framridningen var som bortblåst och han var lång, flack och loj. Jag är helt slut i kroppen nu. Sova. O, ja.
<3
Crash and burn girl.
Vem visste att redigera bilder skulle vara så svårt. Och inte välja vilka längre utan, HUR åh, HUR vill jag ha det? Vilken vitbalans, hur mycket retusch. Äh, ni får vänta några dagar med att se bilderna, så kanske jag kan hitta på nåt bra och inte vara så påverkad av nyhetens behag..
<3