Vänner, det är dags igen.

 

Jag har under det senaste året kikat in på den här bloggen och tänkt att jag ändå har någon sorts fallenhet för det här med att skriva. Dessutom är det väldigt skönt att ventilera saker, trots att jag inte kan kontrollera vem som läser. Det som har stoppat mig har egentligen varit att jag inte vill ha mina känslor ute i cyberspace. Jag vill inte trampa på tårna och jag vill inte oroa min mamma (som garanterat skulle läsa varje ord och känna sig maktlös). Men nu känner jag mig sugen igen.

 

Oftast mår jag bättre än jag skriver och det är bara ett sätt för mig att komma igenom och vidare. Mitt liv har verkligen "allt". Jag är otroligt lyckligt lottad med en fantastisk familj, de bästa vännerna, världens bästa Erik, Pixie och Darma. Ändå känner jag mig ganska ofta otillräcklig och svag.

 

Imorse vaknade jag och orkade inte gå ur sängen. Och visst, det är måndag och ja, jag hade önskat att helgen var längre, men imorse var det något annat. Imorse vaknade jag och kände att jag inte har någon som helst kontroll över min tillvaro. Kanske är det ytterligare en anledning till att jag för första gången på flera år känner att jag behöver blogga (kontrollera).

 

Jag tittade på högen av rena och smutsiga kläder, som jag inte ens sorterat och jag tittade på klockan. En timme snooz idag, kan inte vara särskilt hälsosamt. Tog upp telefonen, scrollade igenom Facebook och Instagram. Reflekterade över att jag borde hänga mindre på sociala medier, inser att det inte är bra för mig. Erik kommer ut ur duschen och jag säger att jag har tappat kontrollen. Allt är smutsigt, lägenheten är stökig, jag hinner inte umgås med min hund och jag har inget jobb om två veckor.

 

Och den sista meningen får det att knyta sig i magen. Jag har inget jobb om två veckor. Om två veckor är jag officiellt arbetslös. Det har aldrig hänt förut och jag har panik.

 

Det tog ytterligare tio minuter att ta mig ur sängen och när jag väl kom upp, kom tårarna. Jag har inte gråtit i ärendet innan, utan tänkt att jag måste bara hitta ett jobb. Fokusera, söka, återkoppla. Metodiskt leta efter sysselsättning. Och det har jag gjort. Och Erik säger att jag inte kunnat göra mer, men han har fel den här gången. Jag har inte sökt precis ALLA jobb. Jag har försökt välja de som jag tror passar mig och som jag tror att jag har en chans att få. Jag har inte gjort ALLT för att få ett jobb.

 

Så när jag brett en macka och klätt på mig för att ta cykeln till jobbet fick jag en kram. Och den hade behövt vara några timmar längre för att jag skulle känna mig redo för att möta den här veckan, för nu krävs det så mycket mer fokus från min sida för att få till det här. Jag ska inte hamna i stressgropen igen. Jag är ganska nära nu, men jag ska inte ner i den.

 

Jag ska bygga ett schema för de närmsta två veckorna och jag ska styra ett jobb. Och vad gäller bloggen, så får vi se. Idag var jag sugen, men kanske inte imorgon.