Jag är en djurmänniska. In i minsta muskel älskar jag djur. Förut trodde jag det bara var hästar, men jag inser nu att det mest är djur. Hur dom kan se in i min själ utan att säga ett ord eller ställa en fråga. De vet vad jag tänker på och de kan förstå.

Djur är magiska. Även om dom inte har magiska horn i pannan. Jag kan liksom inte ens försöka att förklara för er hur mycket jag älskar Eriks och min hund. Hon som alltid vet vad hon ska göra för att muntra upp mig. Hon som la sig nos mot nos med mig första natten utan Erik. Hon som förstår.

Hästar är ett kapitel för sig, såklart. Hur många gånger har jag inte borrat in näsan i Fantasticas varma päls och gråtit tills det onda gått över? Hur många gånger har jag inte ryktat och ryktat och ryktat för att till sist inse att vi båda fick ut minst lika mycket av det? Skrittat barbacka och flätat fingrarna i manen och känt på enkelheten i livet?

Hästar är otroligt komplexa och otroligt tydliga i sitt kroppsspråk. En hund kan jag inte alls läsa av på samma sätt som en häst. Kanske beror det på den enkla saken att hästar är flyktdjur och hundar är rovdjur? Mest tror jag det beror på att jag umgåtts så mycket med hästar att jag lärt mig att kommunicera med dom och förstå.

Hur som helst, jag spårar lite nu. Jag sitter här och börjar nästan gråta när jag tänker på vad jag har som så många saknar. Djuren i min närhet skulle jag aldrig byta bort.

<3