I söndags hände det mig. Ni, vet, det är inte ofta man får leka hjälte, men ibland händer det, och i söndags hände det mig. Jag skulle ta mig en promenad till mitt avkopplingsställe och framför mig på marken, kall och ensam, låg en mobiltelefon. Jag tittade på den en stund. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte, men nåt i stil med att jag vill ju bara gå till stallet nu! Ett steg längre i tankekedjan tänkte jag att ja, men om det var min telefon då? Så jag tog upp den kalla stackarn och gick in med den i lägenheten. Slängde upp tre lappar på olika ställen som en start i sökandet efter ägaren. Sen gick jag till stallet.
När jag sen kom hem gjorde jag ett event och bad alla att bjuda in sina vänner, så vi tillsammans kunde hitta ägaren. Ingen lycka under den natten. Imorse satte jag upp lappar i alla trappuppgångar, fortfarande inget. Sen fick jag låna en laddarsladd och kikade runt i telefonboken. Kort och gott, detektivarbete! Ett mejl senare är ägaren återfunnen och snart hämtar han sin telefon.
I slutet av den här dagen kanske jag inte är en hjälte ändå, men jag har gjort någon glad. Jag känner mig som Amelie från Montmartre. Idag har jag gjort en Amelie!

<3