Carry me to the shoreline...

Det sinar. Vad sinar? Jag vet inte. Jag vet inte mycket mer än att jag ska göra nåt åt mitt liv. Välja att vara glad kanske? Känns som att det här har varit på tal förut. För två år sedan. Men då hade det gått längre. Nu mår jag egentligen bra, så det blir lätt. Och mitt fysiska liv ska jag försöka ta tag i. Peppa mig gärna till att forsätta. Jag vill bli stark i kroppen igen.

Annars då? Jag har ridit idag. Det var kul. Fick Akke, den sötaste av dem alla! I'm in love. Maybe. Dressyr i alla  fall. Kul, men kort. Jag vet inte vad jag tycker om lektionsuppläggen häruppe. Men sak samma. Det är halva mitt liv. Eller var. Nu är det inte det. Och vad har jag gett upp? Oj, så mycket.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

<3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback