Jag vet inte vem jag är. Men vilken normal 19-åring vet det egentligen? Jag är bara lite trött på att ibland komma på saker typ som: "Men det här är ju inte vad jag är bra på." Och speciellt när det handlar om något jag vill göra allra helst. Var det verkligen bra att bryta med stallet så mycket? Jag ska inte prioritera bort ridningen nästa vecka.
Men det är ju så underbart roligt att stå på scenen. Även om jag aldrig kan vara bättre än de andra i min klass. För det har jag räknat ut nu.

Varför kan jag intye bara vara nöjd. Jag har det så fruktansvärt bra. Men jag antar att man inte kan må helt bra. Men att vara pessimist och inte ens sträva efter det känns bara helt fel. Jag vill sträva mot 100%. Jag vill göra mitt bästa. Men när mitt bästa inte räcker.

Och jag överreagerar. Förlåt alla som känner sig träffade. Jag ska vara med tillbaka, om jag kan. Har lite svårt för det. Vill vara mycket och överallt och med på allt.

Och jag vill så sjukligt gärna bada badtunna ikväll, men troligtvis kommer ingen att orka. Klandrar dom inte. Lång dag och ja... Men som sagt.

Har städat rummet nu iaf. OCh mixat schlagern. Men jag vill inte spela upp den för nån. Ugh.

Jag har däremot INTE gjort teorin, brukspianot, sången, eller nåt av det andra som jag inte minns för jag är så dålig på att få saker gjorda. Jag hatar det. Att jag är så dålig på det. Synd att det sitter folk här. Annars hade jag kunnat skrika och gråta som jag ville.

<3