Ikväll är jag helt själv. Hunden är hos sina kompisar och Erik är i Sthlm. Ikväll hoppas jag att jag somnar ordentligt, för annars lär jag vrida mig ur skinnet. 

 

Imorrn får jag träffa Pixie i några timmar. Vi ska träffa nya vänner och proemenera med sånna som hon. Imorrn hoppas jag att hon minns mig.

 

Imorrn får jag också börja och sluta tidigare. Jag är så lycklig, för det betyder att jag får vara med min prinsessa tidigare på kvällen!

 

På måndag och tisdag är jag ledig. 

 

<3

Åh, hörrni. Hur orkar man egentligen vara ifrån den man älskar så himla länge? Jag räknar dagarna och gråter om vartannat. Han är allt jag någonsin önskat och jag vill inget hellre än att bara få vara med honom. Nästan 5 månader utan en riktig vardag börjar bli lite för mycket nu. 

 

Jag längtar till fredag.

 

<3

Hörrni, jag har tänkt på en grej. Jag sviker människor och djur hela tiden. I alla fall känns det så. Och jag tror sällan det har att göra med att de jag "sviker" känner sig svikna. Utan mer om att jag har sån enorm vilja att vara alla till lags att jag liksom glömmer att inte alla blir jätteledsna av att jag "sviker" dom.

 

Ta det här med att flytta till exempel. När jag flyttade hemifrån svek jag båda mina föräldrar och mina syskon. Jag svek Farao och Fantastica och jag svek de som satsat på min ridning. Jag svek också mig själv eftersom jag inte längre kunde utvecklas i samma takt som tidigare, ridmässigt.

Men jag överlevde, och de andra överlevde. Och jag fann nya vänner att umgås med och senare också svika.

 

Jag flyttade från Skellefteå till Piteå och svek de jag lärt känna i Skeå. I Piteå började jag bygga ett liv utanför skolan där både gospelkör och stallmänniskor var involverade. De la ner kärlek och kraft på våran relation och en dag fick jag för mig att jag behövde flytta för att överleva. Vissa försökte övertala mig att stanna, vissa menade att det är ju ändå så kort kvar på utbildningen, bara gör det, och vissa förstod.

Jag svek de som ville ha mig kvar, jag hade ju faktiskt varit någon för dom. Jag svek Hosse och Maria och jag svek mig själv. Återigen. Jag hade äntligen börjat utvecklas i min takt igen och jag hade så roligt i stallet, men jag gav bara upp.

De som förstod svek jag aldrig. De visste att jag behövde göra det här för mig, och de stod brevid.

 

Och det viktigaste av allt nu är att jag egentligen aldrig svikit någon på riktigt. Jag har bara gått min egen väg och gjort det som varit bra för mig och andra runtom mig. Jag är trött på att känna mig som en svikare. Det var förmodligen aldrig någons mening att det skulle kännas så och jag säger ju det, det är min himla känsla i min himla kropp, med mitt himla ostabila humör.

 

Så nästa gång du säger att jag är en svikare, så tänk igen. Är det verkligen så? Eller vill du bara ge mig lite dåligt samvete? Om det är den sistnämnda så ber jag dig vänligen att låta bli. För dåligt samvete har jag så det räcker och blir över, tack så mycket!

 

Nu ska jag stoppa in hamburgerbröden i ugnen och skratta åt att Pixie kissade på en snigel när vi var ute idag. "Jag pissar på dig!" var ett uttryck som passade bra in där!

 

<3

Nu ska jag berätta för er att jag och Pixie har hittat till paradiset. Det tog bara en timme att åka dit med buss och spårvagn. Det jag pratar om är Saltholmen! Där fanns båtar och havet och glasskiosker jordgubbar och matvagnar.

 

Vi letade oss genom skogen och hittade en klippa där vi slog oss mer och delade (90/10) på en ask jordgubbar. Sedan gick vi tillbaka och en sväng ut mot Aspholmen, men inte hela vägen. Pixie var trött och det var varmt. 

 

Inget bad den här gången, men ja, jag ska dit igen! Tyvärr fick prinsessan två fästingar av turen och jag är jätteorolig matte nu. Usch och fy, vad dom är läskiga!

 

Just nu puttrar världens kanske krämigaste lasagne i ugnen och sen blir det mat! Det enda som saknas nu är Erik. Men så småningom kommer han också hit.

 

<3

1, Erik. Jag kan inte nog förklara för er vilken underbar människa han är. Han tar mig genom allt!

 

2, Min familj. De ställer alltid upp för mig! <3

 

3, Pixie. Världens finaste och snällaste hund. Jag älskar henne så jag spricker lite varje dag.

 

4, Dagmatte och daghusse. Världens finaste pensionärspar som ställer upp för oss och tar hand om vårat hjärta. Långa promenader och aktiveringslekar, mys och sällskap. Det kunde inte vara bättre.

 

5, Bostad och arbete. Jag har det liksom bra nu.

 

6, Att det finns människor som tycker att det är roligt att träffa mig. Jag känner mig speciell, Lindie och Evelina!

 

<3

Idag satte han sig på ett tåg till Sthlm och jag på ett till Gbg. Så, nej, jag är inte glad eller nöjd på något sätt. Nu väntar ytterligare två veckors ensamhet. Jag är lite less på det nu, men bara två veckor till! Och två till sen i slutet av juli. Men sen. Sen är det jag och Erik, i en lägenhet, i en ny stad.

<3

Tur att jag har Pixie. Och imorrn ska jag åka med Sara och kolla på tävlingar på Runsten hela dagen. Skönt!

<3

Jag har inte dött, utan jag har bara inget internet. Nu lånar jag Eriks och bloggar en kortis så ni får veta vad som händer.

Vi bor nu i en mysig liten tvåa i Göteborg och jag har haft min introduktion på Ica Maxi. Allt går fint änsålänge och på tisdag åker jag och Pixie hem till mina föräldrar igen för nån veckas semester och förhoppningsvis sol.

Jag återkommer när vi har mer internet.

Puss!

<3