Igår såg vi Titanic, jag och Erik. Oh, my, vad jag grät. Och inte mest på grund av deras historia, men bara ångesten som kommer när man ser barn skiljas från sina föräldrar, det gamla paret som håller om varandra och inte ens går upp på däck och mamman som läste gonattsaga för sina barn. Och sen kom rädslan. Rädslan för att förlora min älskling.

Så, det är intressant att hela storyn (förutom att porträttera det sjunkande skeppet) handlar om två personer som alldeles just träffats, och att det är det man "ska" gråta för. Jag tyckte helt klart att det var jobbigare att se barn och äldre bli frånryckta livet.

Anyways, bra film det där. Den levererar som vanligt=)

<3