Varning: Ett helt inlägg om hästar!
Du har ju sett dom Michaela;).
Jag bara måste skriva om dagens ridpass. Så sjukt tufft har det inte varit på länge. För två veckor sen hoppade jag Adina och allt flöt helt fantastiskt. Vi gick på kortare avstånd än ponnyerna (som var övningen) och hon var lätt och reglerbar både i tempo och i sidorna. Förra veckan red jag Marconn, och det gick nästan dåligt i klass med Felix (någon som minns? Anna?:P). Jag grät i slutet, det var kolsvart ute och hela galopparbetet sprang han som en pinne runt runt. INGET gick.
Idag red jag Tigran och det var minsann en upplevelse. Det kunde ju inte bli så mycket sämre i och med förra veckan och framridningen gick riktigt bra. Han gick att reglera och jag kunde t o m sätta tillbaka galoppen. Marie tyckte också att han såg ovanligt fin ut! Sedan började vi hoppa och vad hände? ALL energi tog slut. Han kändes helt borta! Hoppade först inte upp sig alls på de låga hindrena, men det kan väl vara en sak.
Dagens övning var "knepiga linjer" och den första var en sorts S-linje. För att göra en lång historia kort så kan jag berätta att de andra hoppade linjen kanske 5 ggr sammanlagt och jag var nog uppe i det dubbla. Minst. INGET hände när jag la till skänkeln. Okej. Lite halt-skritt-halt-skritt i pauserna med kravet att han ska svara direkt då. Inget gensvar. Sporrarna verkade han inte känna. Spöt reagerade han inte på, varken på bogen eller flanken. Däremot öronen... (Ja, jag testade allt) Tyvärr är det inte så praktiskt och man får ingen effekt av att pilla med spöt på öronen.
Vi bytte i alla fall övning efter att ha ridit på lustiga avstånd så som 6 och 2,5 galoppsprång, 5,5 och 3 m fl. Den andra övningen var en linje med en oxer, en trippel och en grind. Första försöket hoppade han nära oxern och typ ett HELT galoppsprång för tidigt på trippeln. Han verkar inte hört talas om att man ska hoppa nära på längdhinder...
Aaanyways. Det hela slutade med att jag lånade Jennifers spö och hade ett på varje sida. Detta gjorde att jag kunde driva och spara knäna (vänstersida?). Det gick aldrig riktigt bra, men det gick bättre.
Det var ett helt galet pass. Allt från framridningen var som bortblåst och han var lång, flack och loj. Jag är helt slut i kroppen nu. Sova. O, ja.
<3
Jag bara måste skriva om dagens ridpass. Så sjukt tufft har det inte varit på länge. För två veckor sen hoppade jag Adina och allt flöt helt fantastiskt. Vi gick på kortare avstånd än ponnyerna (som var övningen) och hon var lätt och reglerbar både i tempo och i sidorna. Förra veckan red jag Marconn, och det gick nästan dåligt i klass med Felix (någon som minns? Anna?:P). Jag grät i slutet, det var kolsvart ute och hela galopparbetet sprang han som en pinne runt runt. INGET gick.
Idag red jag Tigran och det var minsann en upplevelse. Det kunde ju inte bli så mycket sämre i och med förra veckan och framridningen gick riktigt bra. Han gick att reglera och jag kunde t o m sätta tillbaka galoppen. Marie tyckte också att han såg ovanligt fin ut! Sedan började vi hoppa och vad hände? ALL energi tog slut. Han kändes helt borta! Hoppade först inte upp sig alls på de låga hindrena, men det kan väl vara en sak.
Dagens övning var "knepiga linjer" och den första var en sorts S-linje. För att göra en lång historia kort så kan jag berätta att de andra hoppade linjen kanske 5 ggr sammanlagt och jag var nog uppe i det dubbla. Minst. INGET hände när jag la till skänkeln. Okej. Lite halt-skritt-halt-skritt i pauserna med kravet att han ska svara direkt då. Inget gensvar. Sporrarna verkade han inte känna. Spöt reagerade han inte på, varken på bogen eller flanken. Däremot öronen... (Ja, jag testade allt) Tyvärr är det inte så praktiskt och man får ingen effekt av att pilla med spöt på öronen.
Vi bytte i alla fall övning efter att ha ridit på lustiga avstånd så som 6 och 2,5 galoppsprång, 5,5 och 3 m fl. Den andra övningen var en linje med en oxer, en trippel och en grind. Första försöket hoppade han nära oxern och typ ett HELT galoppsprång för tidigt på trippeln. Han verkar inte hört talas om att man ska hoppa nära på längdhinder...
Aaanyways. Det hela slutade med att jag lånade Jennifers spö och hade ett på varje sida. Detta gjorde att jag kunde driva och spara knäna (vänstersida?). Det gick aldrig riktigt bra, men det gick bättre.
Det var ett helt galet pass. Allt från framridningen var som bortblåst och han var lång, flack och loj. Jag är helt slut i kroppen nu. Sova. O, ja.
<3
Kommentarer
Postat av: jenny.
sitt!
Postat av: anna
hehe men gud med irriterande. eller om man piskar och man får inte ens en spark inte ens ett öra rör sig man känner sig som hon på mulle:) hehe typ som när jag red lotus med longerlina som spö och åsa jagandes bakom ja då sprang han i alla fall:)
Postat av: Anneli Björklund
Jag har medlidande med ridskolehästar. De har det inte lätt alltså. Han hade kanske ont i huvudet? Eller var trött och hade en dålig dag? Jag har varit med om det där många gånger också, men sen jag slutade rida har jag börjat tänka på ett annat sätt... Det är inte riktigt normalt med ridskolor. Eller iaf att hästarna ska behöva vara där år ut och år in.. det borde finnas gränser. Vissa ridskolor har ju det, men alltför många har det inte.
Trackback