Har ni upplevt det här nångång? Orden sitter liksom i fingrarna. Tangenterna vill ner, ner, till jag inte har något mer att uttrycka. Fast jag från början inte hade något alls att säga. De stunderna man vill skriva, utan att skriva om något alls egentligen. Har ni upplevt det?

Jag borde inte referera till dig, min läsare, som ni. Eller borde jag? Är ni kanske en äldre herre eller dam? Eller rentav kungen? Om Ers Majestät läser så ber jag så mycket om ursäkt för allt blaj. Jag väljer att tro att ni läser. Och att du läser. För det säger min statistik;)

Min statistik säger också att jag har fler besökare de gånger jag bloggar och annonserar om spektaklet på facebook, vilket betyder att jag känner de flesta som läser. Denna gången blir inte ett undantag. Visst ska jag annonsera, för hur ofta skriver jag egentligen ingenting?

Jag ser nu också att jag gärna skriver (som det ser ut i dokumentet här i alla fall) två rader och lite till innan jag byter stycke. Vad kan detta bero på? Kanske känns det som jag sagt precis så mycet jag vill då, och det är dags för ett andetag? Utmaning antagen.

Har ni tänkt på det här med varuberg? Ja, ni gissar rätt, jag ska klaga på er kunder. En gång per sommar ungefär, får jag för mig att alla kan bli bättre människor och rädda våra stackars axlar från ett tidigt fördärv. Oj, så fel jag brukar ha, men man kan ju försöka.

Varuberg i alla fall. Jag tar ingen, INGEN hänsyn till dina matvaror då du byggt ett berg av dom. Det är inte mitt fel att hallonen trillar ur asken och du ställer dom ovanpå köttet/kattmaten/banerna/allat annat. Ta hellre din tid än att pressa upp allt samtidigt. Tack.

Sådär. Jag gnäller inte. Men du kan bli en bättre människa. Och Ers Majestät, eftersom du läser min blogg hade jag nedan tänkt bifoga en bild på ett varuberg. Jag gissar att Ni inte förstår och jag anser att som kung i detta vackra land, borde det. Men jag hittade ingen.

Att sakna är fint. Men det är ännu finare då man har saknat och återigen får förenas med det/den man saknat. Har man tur så har den andra saknat en lika mycket. Jag tänker här på smala Sussie. På när Pölsa pratar om sin groda. Det är fint. Det är säkert.

Har ni tänkt på det här med hur jag bloggar? Och hur min blogg ser ut? Det har jag. Just nu bloggar jag som en riktigt dålig ståuppare. Med en fråga i varje nytt stycke. Angående min blogg, så vet jag inte om det blev bra det jag gjorde idag. Lärorikt var det i alla fall.

Har ni tänkt på att jag skrivit om ingenting. Och såhär långt har jag inte skrivit på väldigt länge. Jag gillar att jag inte är personlig. Det är kul på något sätt. Två utmaningar i dagens blogg avklarade. För jag har skrivit två rader och lite till i tio stycken nu. Den du!

<3