Himla skit. Jag saknar honom. Jag saknar honom. Jag saknar honom. Min vän. Jag saknar honom.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver det. Det spelar ingen roll, för han kommer inte tillbaka. Och det spelar ingen roll, för jag är 90 mil hemifrån och kan inte ens se att det står nån annan stjärna i hans spilta. Så vad för roll spelar det? Skit. Inte ett skit.
Vad kompenserar jag med nu? Ingen aning faktiskt. Ibland tvivlar jag på att det ska bli nåt av mig. När jag hade Farao tvivlade jag aldrig på oss. Vi skulle klara allt. Han skulle överleva allt. Och det gjorde han. Och sen flyttade jag. Och då fanns inte vi:et kvar. Jag lämnade honom i sticket. Han, som litade på mig, fick klara sig. Vi tvivlade inte. Vi litade på varandra. Jag med dåligt självförtroende och han rädd för allt. Han som ville bli buren över vattenpölar och istället bar han mig vart jag ville, när jag ville, hur jag ville.

Jag saknar honom. Jag saknar honom. Jag saknar honom.

Det finns inget mer att säga.
Jag saknar honom.




<3