Jag ska tillbaka till stallet imorrn. Jag ska dit, men Farao är inte där. Och jag kan inte älta det här, för det kommer inte ändras. Men skit också. Jag skulle inte falla för en häst som jag med allra största säkerhet visste skulle försvinna. Men jag är glad att han fick de extra åren. Han levde verkligen på övertid. Han var en kämpe. Han var en krigare. Han var bara min ögonsten några få år. Det fanns andra som tyckt om honom längre än jag. Men ja. Jag har ont i hjärtat.
Och Viktor. Min första tävlingsponny. Han som var oslagbar. Sånna minnen går inte att sudda bort. Det var länge sen nu, men jag minns precis den gången på Tungelsta och den när vi var i Rimbo. Det fanns tusen fantastiska tävlingar. Och nu finns det andra ponnyer som regerar.

Det blir svårt imorrn. Men jag kan och vill. Och ska. Jag ska inte låta det ta över.

Because you blown my mind. I'll do anything for you.

<3