Upp som en sol-ner som en pannkaka
Ja, precis. Det kändes som att jag hade flyt idag faktiskt. Fick ett till första samtal på jobb och lärde mig ett och annat om bar, dvs tryck. Visste ni t ex att lufttrycket vid vattenytan och några meter upp är ca 1000 millibar, dvs ca en bar. Bara en sån sak.
Sen nåddes jag av nyheten: snor och feber på en av ridskolehästarna. Anläggningen stängd av säkerhetsskäl och prover tagna. Jag känner mig tom. Det var ett år sen vi blev friskförklarade från kvarkan förra gången. Det är sjukt kämpigt och personalen har precis hämtat sig.
Nu tvättar vi händerna och ber vi till någon högre makt för att detta är ett förkylningsvirus. Det är allt jag vill.
<3
Känslovågor och lottovinst!
Det går fort här. Vänner hörde av sig med massor av tips och råd och jag ska på intervju på fredag. Det känns inte lika hopplöst hela tiden längre, men det känns långt ifrån bra. Igår tror jag att jag sökte minst 10 jobb som administratör hos olika företag. Vissa tjänster mer intressanta än andra.
Igår var en rätt oskön bergochdalbana där uppvaknandet på morgonen kändes som övriga dagar, kaos. Dagen på jobbet flöt på som den skulle, bokade intervju på fredag. Glad stallkväll och glad när jag kom hem och sen kaosigt på kvällen. Då är det himla skönt att få somna i Eriks famn.
Anyhow. Förutom detta jobbkaos så är övrigt stabilt just nu. I helgen rider jag min första pay and jump för terminen. Mjukstart med 90cm och 1m. Nästa helg tävlar vi samma klasser i Borås på lördagen och på söndagen ska vi starta den lokala dressyrtävlingen hemma. Fina, fantastiska häst!
I förrgår fick jag äran att överta ett par fina transportskydd som Emilie som hyrde en box i stallet innan sommaren inte kände att hon hade användning för längre. Känner mig otroligt tacksam för detta och som grädde på moset så såg jag igår att jag vunnit ett schabrak i en dela-gilla-tävling på facebook. Ni ser: det går bra nu!
Tänk att den lilla känsloöppningen i måndags gjorde att saker rullar bättre och bättre för varje dag. Det är helt otroligt vad vi kan åstadkomma tillsammans. Och det är helt otroligt vad NI bryr er om jag bara frågar om hjälp. Tror att jag behöver lära mig att svälja mina "kan själv"-tankar lite oftare och bara ta hjälp. Det får jag jobba på.
Värdefulla relationer och reflektioner.
Wow... Vilken respons!
Bara att vädra mina känslor gjorde livet lättare, precis som jag misstänkte. Det jag inte hade väntat mig var att vänner från olika platser skulle höra av sig med pepp och tips. Som jag skrev igår, så är jag oerhört lyckligt lottad med fina vänner och gårdagen bevisade detta. 295 olika personer läste gårdagens inlägg och nätkärleken flödade.
Jag kommer tillbaka till att tänka på det här med olika personligheter med olika egenskaper. Jag skrev för många år sedan ett inlägg om två typer av vänner som jag tyckte att jag hade. Ena typen var inkännande och stöttande utan att jag sa något och den andra var handlingskraftig. Jag lägger från igår till en tredje: Tacksam och kärleksfull. Alla ser inte vad som händer utan att man talar om det, men de allra flesta vill stödja när de vet, och det är en himla fin grej ändå.
En annan effekt av gårdagens inlägg var gemenskapen. Människor som jag inte tycker mig känna särskilt väl öppnade sig och berättade att de också bär på liknande tankar och går igenom liknande situationer. I slutet av gårdagen kände jag mig väldigt oensam och väldigt älskad. Och också kapabel till att förändra min situation.
Och hur mår jag idag? Lite bättre faktiskt. Jag känner fortfarande någon sort panik, och det komemr jag nog att göra tills jag hittar nytt jobb, men jag har ett så fint kontaktnät runt mig, att jag inte behöver vara orolig. Stressgropen är längre bort och jag ska fokusera på att prioritera för att klara mig från den helt.
Inga löften
Vänner, det är dags igen.
Jag har under det senaste året kikat in på den här bloggen och tänkt att jag ändå har någon sorts fallenhet för det här med att skriva. Dessutom är det väldigt skönt att ventilera saker, trots att jag inte kan kontrollera vem som läser. Det som har stoppat mig har egentligen varit att jag inte vill ha mina känslor ute i cyberspace. Jag vill inte trampa på tårna och jag vill inte oroa min mamma (som garanterat skulle läsa varje ord och känna sig maktlös). Men nu känner jag mig sugen igen.
Oftast mår jag bättre än jag skriver och det är bara ett sätt för mig att komma igenom och vidare. Mitt liv har verkligen "allt". Jag är otroligt lyckligt lottad med en fantastisk familj, de bästa vännerna, världens bästa Erik, Pixie och Darma. Ändå känner jag mig ganska ofta otillräcklig och svag.
Imorse vaknade jag och orkade inte gå ur sängen. Och visst, det är måndag och ja, jag hade önskat att helgen var längre, men imorse var det något annat. Imorse vaknade jag och kände att jag inte har någon som helst kontroll över min tillvaro. Kanske är det ytterligare en anledning till att jag för första gången på flera år känner att jag behöver blogga (kontrollera).
Jag tittade på högen av rena och smutsiga kläder, som jag inte ens sorterat och jag tittade på klockan. En timme snooz idag, kan inte vara särskilt hälsosamt. Tog upp telefonen, scrollade igenom Facebook och Instagram. Reflekterade över att jag borde hänga mindre på sociala medier, inser att det inte är bra för mig. Erik kommer ut ur duschen och jag säger att jag har tappat kontrollen. Allt är smutsigt, lägenheten är stökig, jag hinner inte umgås med min hund och jag har inget jobb om två veckor.
Och den sista meningen får det att knyta sig i magen. Jag har inget jobb om två veckor. Om två veckor är jag officiellt arbetslös. Det har aldrig hänt förut och jag har panik.
Det tog ytterligare tio minuter att ta mig ur sängen och när jag väl kom upp, kom tårarna. Jag har inte gråtit i ärendet innan, utan tänkt att jag måste bara hitta ett jobb. Fokusera, söka, återkoppla. Metodiskt leta efter sysselsättning. Och det har jag gjort. Och Erik säger att jag inte kunnat göra mer, men han har fel den här gången. Jag har inte sökt precis ALLA jobb. Jag har försökt välja de som jag tror passar mig och som jag tror att jag har en chans att få. Jag har inte gjort ALLT för att få ett jobb.
Så när jag brett en macka och klätt på mig för att ta cykeln till jobbet fick jag en kram. Och den hade behövt vara några timmar längre för att jag skulle känna mig redo för att möta den här veckan, för nu krävs det så mycket mer fokus från min sida för att få till det här. Jag ska inte hamna i stressgropen igen. Jag är ganska nära nu, men jag ska inte ner i den.
Jag ska bygga ett schema för de närmsta två veckorna och jag ska styra ett jobb. Och vad gäller bloggen, så får vi se. Idag var jag sugen, men kanske inte imorgon.
Med hopp om framtiden.
<3